Plånbok mot ett biobesök?

Resume skriver om att man inför premiären på Du och jag lagt ut 250 fejkborttappade plånböcker på stan med en fribiljett till filmen, fejkleg på huvudrollen och kontaktinfo till motkaraktären (antar jag, resume skriver huvudrollsinnehavaran respektive motspelerskan). Alltid kul med nya marknadsföringsinitiativ men aj, jag tror det var fel tänkt. Dansk skalle-kollektivet håller indie-fanan högst med en produktions(b)logg, kaxigt manifest och snygg hemsida för filmen. Men plånböckerna på stan som är en idé från gerillabyrån Miami från Göteborg.

Men vad uppnår man, förutom en liten ruta på resume? Inte mycket. I bästa fall så fattar lejonparten av 250 personer att plånböckerna hör ihop med en film. En del av dem kanske har hört talas om den och blir sugna att se den. Några andra kanske ser den ändå med gratisbiljetten. Några kanske till och med berättar om plånboken. Några har smsat till kontaktinfon i plånboken. Kul kul kul. Men vad skapar det i fråga om spinn på filmen? Hur kontrollerar man vem som får plånboken? Att de befinner sig i målgruppen och att de kommer prata vidare om filmen?

Försöket är förstås lika effektivt som att sätta upp 250 post it-lappar på stan och berätta att heartbreak hotel har haft premiär. Om man satt dem på ryggen på folk på Bonniers Manillaparty hade man fått igång en buzz (eller i smyg stoppat plånboken i deras väskor).

Missförstå mig rätt nu. Jag tror på smart marknadsföring. Jag tror på buzz som kan växa. Jag tror på snackisar. Men utan ett budskap och utan utvald målgrupp är det dömt att misslyckas. Då blir det inte som Miamimannen säger i Resume en billig kampanj (en plånbok, fejkleg och fix bör ha kostat ett gäng kronor per kontaktyta) utan pengar i sjön.