Gradvall och svansen

Ok. En längre höstkoma har tagit ut sin tribut av filmbloggandet. Men här kommer några små iakttagelser som blivit liggande.

Först ut är Jan Gradvall anmärker korrekt att den svenska kulturbranschen inte diskuterat Chris Andersons The Long Tail tillräckligt. Eller för den delen förstått vad håller på att hända i en värd med oändliga sortiment. Kort, så innebär Andersons tankar att de tidigare negligerade nischerna som DVDs utanför 100-topplistan, Böcker utanför 1000-topplistan, enskilda låtar utanför 10000-topplistan utgör en stor marknad. Inte var för sig men helt klart tillsammans. Om man slår ihop försäljningen utanför topplistorna så är den så stor att den närmar sig topplistans sammanslagna försäljning.

Internet i kombination med lagring hos leverantörerna snarare än nätbutiken, nyskapande logistik och snabba orderfunktioner möjliggör att tex Amazon kan ha i princip alla böcker som finns i tryck i sitt sortiment. De ständigt rasande priserna på hårddiskar gör att digitalt lagringsbara produkter som musikfiler eller datorprogram kan lagras för en spottstyver och levereras vart som helst i princip hur snabbt som helst.

Tillsammans med topplistor, rekommendationsfunktioner och sökfilter gör detta att kunderna kan nå varor och tjänster som de aldrig fått tag på tidigare. Det ändrar helt klart vårt konsumtionsmönster och för musikbranschen innebär det att sajter som Myspace får allt större inflytande när ny musik upptäcks och slår igenom.

Den viktigaste förändringen ligger dock inte i att publiken och skivbolagen hittar nya artister på nya vägar och att Lily Allen och Arctic Monkeys erövrat världen genom nätcommunities. Utan snarare att vi med nya sökfilter, nya informationsvägar och utan skivhandelns/videobutikens/boklådans begränsade sortiment kommer kommunicera ett enormt mycket större spektra låtar/filmer/böcker.

Likaså innebär det ovanstående inte heller - vilket gode Gradvall låter påskina - att blockbusterna/bestsäljarna spelat ut sin roll. Stora musikgrupper som Elvis eller för den delen Coldplay fortsätter sälja. Pirates of the Caribean, Harry Potter och inte minst James Bond säljer slut. Däremot blir gapet mellan superhittarna och den övriga musiken/filmen/böckerna allt större. Viktigt att komma ihåg är också att blockbusterna sammantaget fortfarande utgör den största delen av marknaden.

Ur en filmsynvinkel innebär det att de amerikanska studiorna kommer fortsätta satsa på superdyra eventrullar. Filmer som ska tilltala alla. Men antagligen också på mer nischade filmer - vilket i Hollywoodperspektiv är filmer med budgetar på 10-40 miljoner dollar eller så.. Filmer som inte behöver tilltala alla utan bara - och bara är väldigt relativt i Hollywoodsammanhang - en större och tydlig målgrupp. Som tex Brokeback Mountain.

Det innebär också att nya och mindre producenter av film, musik och böcker vädrar morgonluft. På en global marknad (eller någorlunda så, om vi begränsar oss till i-världen som shoppar via internet) kan även små och smala produkter hitta en marknad. Grupper och filmer som tidigare inte lämnat sin hemort.

För musik och böcker (eller kanske man bör säga text, gissningsvis konsumeras alltmer bloggar, nättidningar, diskussionsforum och chattar än regelrätta böcker) där produktionskostnaderna är någorlunda hanterliga öppnar det för en vitalisering av utbudet. Likaså för kortfilmer, kameraspex och youtube-klipp.

Men för produktion av smalare långfilm blir tröskeln till att komma i produktion dessvärre högre. Med ett bortblåst mellanregister faller många halvstora produktioner platt till marken utan publik eller finansiering. Eller formulerat annorlunda, den minsta gemensamma nämnaren förenar fortfarande publiken till storfilmerna. Likaså hittar den största gemensamma nämnaren sin ytterst specialiserade publik. Men den någorlunda allmängiltiga nämnaren faller mellan stolarna.

Ytterligare, de dominerande kvalitets-tv-serierna från USA som Studio on 60, Sopranos, Six feet under, Sleeper Cell, Lost, Desperate Housewives etc vittnar inte bara om tv-mediets utveckling (ett avsnitt av sagda serier är ju i nio fall av tio bättre skrivet, spelat och mer givande än vilken film som helst på bioreportoaren..) utan också om det kortare formatets starkare konkurrenskraft. Med kortare attentionsspans konsumerar vi numera hellre enstaka låtar istället för hela album. Hellre kortare filmsnuttar på youtube än en hel film. Med bärbara mediaspelare och mobiler konsumerar vi mediaklipp i kortare sammanhängande stunder än någonsin tidigare.

Innebär detta slutet för filmen? Inte då. Det är snarare en cirkel som sluts och en återgång till det tidiga filmmediets följetänger som Blixt Gordon (som visades på biograf i 20 minutersepisoder, en ny varje vecka) och i youtubefallet en återgång till den mer direkta gags- och sketch-strukturen snarare än en längre berättande struktur.