So long Triangel

Resume, DN och SVD rapporterar att Triangelfilm har begärt sig själva i konkurs. Därmed har en epok i svensk filmbransch nått sitt slut. Mattias Nohrborg ser en kommentar fyra anledningar, felaktiga strategiska val, ökad konkurrens på inköpsmarknaden för kvalitetsfilm, att man inte tagit in externt kapital och att arbetet med Astoria Cinemas tagit fokus från filmdistributionen. Alla fyra är fullt rimliga.

När Nohrborg och parhästen Björn Ringdahl grundade bolaget 1988 bestod den svenska filmbranschen av amerikanska storbolag, Sandrews, SF, Sonet och Folkets bio. Filmåret 1988 hette biosuccéerna Red Heat, Twins, SOS - segelsällskapsresan, Strul, Young guns, Die Hard och inte minst Rambo III. Trots en och annan "kvalitetsfilm" som Varats olidliga lätthet fanns det en tydlig och outnyttjad nisch på filmmarknaden som Triangelfilm intog.

Under 90talet tappade dock de gamla fixstjärnorna Schwarznegger, Willis och inte minst Stallone i dragkraft och de amerikanska storbolagen satsade antingen på att prolifera om dem (Dagissnuten, Stop or my mom will shoot) eller köpte framgångsrika oberoende bolag (Universal köpte Good Machine som senare blev Focus Features, Disney köpte Miramax) eller starta egna dotterbolag (Sony Pictures startar Sony Classics) som sysslar med smalare men mycket billigare film. Film som ska ge bättre avkastning på investerad dollar. I bräschen gick förstås Miramax som gjorde sig ett namn på att plocka upp amerikanska independentfilmer och att hitta utländska filmer, hotta upp dem och pusha dem stenhårt i Oscarsracet (Pianot, Il Postino) och i slutändan göra ett procentuellt mycket bättre result per film än de stora bolagen som tyngdes ned av allt dyrare specialeffekter och skådespelararvoden till en utgången genre av actionfilmer som få ville se.

I princip kan man säga att ett helt mellanregister av film slogs ut. Filmer som inte var gigantiska blockbusters eller tuffa indiefilmer hade plötsligt ingen publik. Tidigare räckte det med att sätta upp en film med Clint Eastwood för att få några hundra tusen biobesök i Sverige. Nu behövdes det en blockbuster av gigantiska mått, eller en väl vald kvalitetsfilm. Det är här Triangelfilm kommer in med succéer som Zigenarnas tid, Pianisten, Trikoloren och Festen. Och för den delen Sonet med Nikita och Bagdad Café.

Normalt kan man inte beskylla amerikanska storbolag för att vara snabba i vändningarna, men inbland är lokala storbolag som SF och SandrewMetronome lika långsamma. Vilket ledde till att Triangelfilm och även Folkets bio hade fritt fram i många år (Sonet sadlade ungefär samtidigt om till produktion och distribution av svensk film). Både i konkurrensen om publiken men lika viktigt i inköpen av filmerna. Men sedan några år tillbaka är amerikarna i kapp och de lokala storbolagen likaså med filmer som Crouching Tiger Hidden Dragon, The Queen, Walk the line, Marie Antoniette, Babel.

Så ja, konkurrensen inför inköpen har blivit större precis som Helena Lindblad skriver i en kommentar i DN. Och större bolag som tillhör skandinaviska eller multinationella koncerner har alltid mer pengar än lokala fristående och kan alltid bjuda över. I en sådan miljö är det förstås extra viktigt med fullt fokus, fingertoppskänsla och god näsa för kommande storheter. Något som Mattias Nohrborg tidigare visat ypperligt prov men som under senare år - redan innan Astoria Cinemas tog upp all tid (vilket vi skrivit om här) - blev allt mer sällsynt. Så samtidigt som filmerna blev dyrare i inköp lyste de riktigt stora succéerna med sina frånvaro. Det är en svår ekvation ekonomiskt och likt andra filmbolag som gått omkull - svenska Europafilm och amerikanska United Artists - verkar det vara de stora utgifterna (inte bara på filminköp utan självfallet också hela affären med Astoria Cinemas) som till slut satt krokben för företaget.

Men trots allt finns det bolag som upplevt samma utveckling och som finns kvar på marknaden och utvecklas. Så ovan fyra anledningar ger inte en fullständig bild av orsakerna bakom konkursen. SVD berättar i annan artikel att krisens allvar upptäcktes vid en kontrollbalansräkning så nyligen som för tio dagar sedan.

Att inte ha koll över sina utgifter och inkomster är förstås ingen bra grund att stå på när det blåser hårt och när man nyinvesterar miljoner i produktion av svensk film, biografer och filminköp. Om uppgifterna i SVD och SDS nedan stämmer är det därmed befogat att även undra över företagsledningens styrning av ekonomin och därmed verksamheten som helhet. SDS har en intressant historik över bolaget där man kan spåra vändpunkten så långt tillbaka som 2003.

2003 började omsättningen rasa, mellan 2003 och 2005 vändes vinst till förlust och omsättningen rasade från 57 miljoner kronor till 32 miljoner kronor.

Vilket skulle innebära att man påbörjat stora nyinvesteringar i en svår nedgångstid, ett riskabelt äventyr för vem som helst men närapå dumdristigt utan externt kapital eller starka ägare såvida man inte sitter på ett rejält stort eget kapital. Vilket Triangelfilm inte verkar gjort.

Tre viktiga frågor utkristalliserar sig:

1) Hur påverkar detta Astoria? Resume skriver att det kommit mer eller mindre som en överraskning för de två andra ägarna som meddelats några dagar innan. Där berättar Fladenfilms Patrik Ryborn också att Mattias Nohrborg sitter kvar som VD på Astoria. Så för tillfället verkar konkursen inte påverka Astoria förutom att Triangels ägarandel tas upp som tillgång i konkursboet. Men självfallet gör det inte heller framtiden ljusare.

2) Vad händer med Triangelfilms biografer och filmbibliotek? SVD skriver att filmer som My Blueberry nights, Funny Games och Inland Empire inte kommer att släppas och att DVD-biblioteket sannolikt tillfaller konkursboet. Gissningsvis säljs biograferna och förhoppningsvis så finns det köpare utan för SF som är intresserade denna gång (det handlar om Sture i Stockholm och Spegeln i Malmö). Folkets bio är säkerligen intresserade och likaså Astoria men frågan är om någon av parterna har resurser för en sådan stor investering. Filmerna - både biblioteket och de kommande - kommer gissningsvis att säljas de också. För båda biograferna och filmerna är det förstås en fråga om tid - om biograferna släcks ned och filmer läggs på hyllan kommer värdet på dem att sjunka rejält.

UPPDATERAD: Eminente Degrell berättar att SDS skriver att Malmö kommun vill ta över Spegeln. Hedervärt helt klart men en kommersiell aktör med kvalitetsinriktning vore förstås att föredra.

3) Vad händer med Triangelfilms nisch på filmmarknaden? Kommer konkursen tunna ut utbudet på den svenska marknaden? Det är förstås svårt att avgöra direkt. Men med ett större intresse för bred kvalitetsfilm från de större bolagen och när mindre bolag som Folkets bio, Atlantic film, Noble Entertainment, NonStop Entertainment och Novemberfilm köper smalare film kommer säkert inte Triangels frånfälle att innebära en utarmning av marknaden. Däremot finns förstås en chans att vissa specifika filmer eller regissörer som legat Triangel varmt om hjärtat men inte genererat några pengar i framtiden inte finner en distributör.

UPPDATERAD:

Stardust refererar vad som verkar vara Triangelfilms eget pressmeddelande om konkursen.

Martin Munthe menar att Triangel levt på bidrag, en lösning som inte fungerar i längden. Bidrag har de säkerligen fått genom åren men en hel del av deras filmer har tävlat med och slagit hollywoodfilmer och då är 200.000kr från filminstitutet inte mycket i sammanhanget. Så det är inte hela sanningen.

På språng påpekar att bevakningen av konkursen är märkligt loj och att vreden saknas. Om det hade varit en fabrik hade företagsledningen ställts mot väggen men när det handlar om en kulturverksamhet är det helt ok att vara glada amatörer när det kommer till företagande. Degrell kommenterar inlägget med följande sammanfattning av Triangelfilms problem:

För många stolar, för mycket detaljstyrning, för lite delegation, för mycket bullshit, för lite ansvarstagande, för mycket crash-&-burn. Det är min erfarenhet och aning.

Detta sagt så är det förstås en stor förlust för filmsverige.

R.I.P. Triangel och tack för den här tiden.