onsdag, maj 23, 2007

So long Triangel

Resume, DN och SVD rapporterar att Triangelfilm har begärt sig själva i konkurs. Därmed har en epok i svensk filmbransch nått sitt slut. Mattias Nohrborg ser en kommentar fyra anledningar, felaktiga strategiska val, ökad konkurrens på inköpsmarknaden för kvalitetsfilm, att man inte tagit in externt kapital och att arbetet med Astoria Cinemas tagit fokus från filmdistributionen. Alla fyra är fullt rimliga.

När Nohrborg och parhästen Björn Ringdahl grundade bolaget 1988 bestod den svenska filmbranschen av amerikanska storbolag, Sandrews, SF, Sonet och Folkets bio. Filmåret 1988 hette biosuccéerna Red Heat, Twins, SOS - segelsällskapsresan, Strul, Young guns, Die Hard och inte minst Rambo III. Trots en och annan "kvalitetsfilm" som Varats olidliga lätthet fanns det en tydlig och outnyttjad nisch på filmmarknaden som Triangelfilm intog.

Under 90talet tappade dock de gamla fixstjärnorna Schwarznegger, Willis och inte minst Stallone i dragkraft och de amerikanska storbolagen satsade antingen på att prolifera om dem (Dagissnuten, Stop or my mom will shoot) eller köpte framgångsrika oberoende bolag (Universal köpte Good Machine som senare blev Focus Features, Disney köpte Miramax) eller starta egna dotterbolag (Sony Pictures startar Sony Classics) som sysslar med smalare men mycket billigare film. Film som ska ge bättre avkastning på investerad dollar. I bräschen gick förstås Miramax som gjorde sig ett namn på att plocka upp amerikanska independentfilmer och att hitta utländska filmer, hotta upp dem och pusha dem stenhårt i Oscarsracet (Pianot, Il Postino) och i slutändan göra ett procentuellt mycket bättre result per film än de stora bolagen som tyngdes ned av allt dyrare specialeffekter och skådespelararvoden till en utgången genre av actionfilmer som få ville se.

I princip kan man säga att ett helt mellanregister av film slogs ut. Filmer som inte var gigantiska blockbusters eller tuffa indiefilmer hade plötsligt ingen publik. Tidigare räckte det med att sätta upp en film med Clint Eastwood för att få några hundra tusen biobesök i Sverige. Nu behövdes det en blockbuster av gigantiska mått, eller en väl vald kvalitetsfilm. Det är här Triangelfilm kommer in med succéer som Zigenarnas tid, Pianisten, Trikoloren och Festen. Och för den delen Sonet med Nikita och Bagdad Café.

Normalt kan man inte beskylla amerikanska storbolag för att vara snabba i vändningarna, men inbland är lokala storbolag som SF och SandrewMetronome lika långsamma. Vilket ledde till att Triangelfilm och även Folkets bio hade fritt fram i många år (Sonet sadlade ungefär samtidigt om till produktion och distribution av svensk film). Både i konkurrensen om publiken men lika viktigt i inköpen av filmerna. Men sedan några år tillbaka är amerikarna i kapp och de lokala storbolagen likaså med filmer som Crouching Tiger Hidden Dragon, The Queen, Walk the line, Marie Antoniette, Babel.

Så ja, konkurrensen inför inköpen har blivit större precis som Helena Lindblad skriver i en kommentar i DN. Och större bolag som tillhör skandinaviska eller multinationella koncerner har alltid mer pengar än lokala fristående och kan alltid bjuda över. I en sådan miljö är det förstås extra viktigt med fullt fokus, fingertoppskänsla och god näsa för kommande storheter. Något som Mattias Nohrborg tidigare visat ypperligt prov men som under senare år - redan innan Astoria Cinemas tog upp all tid (vilket vi skrivit om här) - blev allt mer sällsynt. Så samtidigt som filmerna blev dyrare i inköp lyste de riktigt stora succéerna med sina frånvaro. Det är en svår ekvation ekonomiskt och likt andra filmbolag som gått omkull - svenska Europafilm och amerikanska United Artists - verkar det vara de stora utgifterna (inte bara på filminköp utan självfallet också hela affären med Astoria Cinemas) som till slut satt krokben för företaget.

Men trots allt finns det bolag som upplevt samma utveckling och som finns kvar på marknaden och utvecklas. Så ovan fyra anledningar ger inte en fullständig bild av orsakerna bakom konkursen. SVD berättar i annan artikel att krisens allvar upptäcktes vid en kontrollbalansräkning så nyligen som för tio dagar sedan.

Att inte ha koll över sina utgifter och inkomster är förstås ingen bra grund att stå på när det blåser hårt och när man nyinvesterar miljoner i produktion av svensk film, biografer och filminköp. Om uppgifterna i SVD och SDS nedan stämmer är det därmed befogat att även undra över företagsledningens styrning av ekonomin och därmed verksamheten som helhet. SDS har en intressant historik över bolaget där man kan spåra vändpunkten så långt tillbaka som 2003.

2003 började omsättningen rasa, mellan 2003 och 2005 vändes vinst till förlust och omsättningen rasade från 57 miljoner kronor till 32 miljoner kronor.
Vilket skulle innebära att man påbörjat stora nyinvesteringar i en svår nedgångstid, ett riskabelt äventyr för vem som helst men närapå dumdristigt utan externt kapital eller starka ägare såvida man inte sitter på ett rejält stort eget kapital. Vilket Triangelfilm inte verkar gjort.

Tre viktiga frågor utkristalliserar sig:

1) Hur påverkar detta Astoria? Resume skriver att det kommit mer eller mindre som en överraskning för de två andra ägarna som meddelats några dagar innan. Där berättar Fladenfilms Patrik Ryborn också att Mattias Nohrborg sitter kvar som VD på Astoria. Så för tillfället verkar konkursen inte påverka Astoria förutom att Triangels ägarandel tas upp som tillgång i konkursboet. Men självfallet gör det inte heller framtiden ljusare.

2) Vad händer med Triangelfilms biografer och filmbibliotek? SVD skriver att filmer som My Blueberry nights, Funny Games och Inland Empire inte kommer att släppas och att DVD-biblioteket sannolikt tillfaller konkursboet. Gissningsvis säljs biograferna och förhoppningsvis så finns det köpare utan för SF som är intresserade denna gång (det handlar om Sture i Stockholm och Spegeln i Malmö). Folkets bio är säkerligen intresserade och likaså Astoria men frågan är om någon av parterna har resurser för en sådan stor investering. Filmerna - både biblioteket och de kommande - kommer gissningsvis att säljas de också. För båda biograferna och filmerna är det förstås en fråga om tid - om biograferna släcks ned och filmer läggs på hyllan kommer värdet på dem att sjunka rejält.

UPPDATERAD: Eminente Degrell berättar att SDS skriver att Malmö kommun vill ta över Spegeln. Hedervärt helt klart men en kommersiell aktör med kvalitetsinriktning vore förstås att föredra.

3) Vad händer med Triangelfilms nisch på filmmarknaden? Kommer konkursen tunna ut utbudet på den svenska marknaden? Det är förstås svårt att avgöra direkt. Men med ett större intresse för bred kvalitetsfilm från de större bolagen och när mindre bolag som Folkets bio, Atlantic film, Noble Entertainment, NonStop Entertainment och Novemberfilm köper smalare film kommer säkert inte Triangels frånfälle att innebära en utarmning av marknaden. Däremot finns förstås en chans att vissa specifika filmer eller regissörer som legat Triangel varmt om hjärtat men inte genererat några pengar i framtiden inte finner en distributör.

UPPDATERAD:

Stardust refererar vad som verkar vara Triangelfilms eget pressmeddelande om konkursen.

Martin Munthe menar att Triangel levt på bidrag, en lösning som inte fungerar i längden. Bidrag har de säkerligen fått genom åren men en hel del av deras filmer har tävlat med och slagit hollywoodfilmer och då är 200.000kr från filminstitutet inte mycket i sammanhanget. Så det är inte hela sanningen.

På språng påpekar att bevakningen av konkursen är märkligt loj och att vreden saknas. Om det hade varit en fabrik hade företagsledningen ställts mot väggen men när det handlar om en kulturverksamhet är det helt ok att vara glada amatörer när det kommer till företagande. Degrell kommenterar inlägget med följande sammanfattning av Triangelfilms problem:


För många stolar, för mycket detaljstyrning, för lite delegation, för mycket bullshit, för lite ansvarstagande, för mycket crash-&-burn. Det är min erfarenhet och aning.

Detta sagt så är det förstås en stor förlust för filmsverige.

R.I.P. Triangel och tack för den här tiden.

Etiketter: ,

11 Comments:

Anonymous Slugger said...

Jag måste faktiskt kommentera detta också. Jag tycker Mattias Nohrborg är fullständigt ansvarslös. Jag undrar om han inte har ställt till det beydligt mer i branchen än vad SF gjort. Det finns väldigt många leverantörer, tekniker m fl, som ligger riktigt risigt till p g a uteblivna betalningar. Jag vet flera stycken som troligtvis kommer att kursa på grund av detta.

SF betalar iaf sina skulder, monopol eller ej. Han, eller någon utav hans anställda borde ha (som många andra också skrivit)upptäckt problemet mycket tidigare.

12:56 em  
Blogger Martin Munthe said...

Jag håller helt med dig om att bidrag inte är orsaken till varken Astorias eller Triangels fall. Snarare handlar det om en vårdslös företagsledning och en ovilja att se verkligheten framför sig. Men jag tror att mycket av den blindheten har sin grund i en affärsidé som helt bygger på och räknar med bidragsfinansiering. Och lite mer än 200 000 kr kan man nog räkna med att Triangel finansierat med. Bara 2005 var det närmare 2,5 miljoner i stöd från SFI. Det skulle inte förvåna mig om det finns betydligt mer mjuka pengar i bilden från t ex EU-håll.

9:36 fm  
Blogger Eating in public said...

Hej Martin,
2,5 miljoner av en omsättning 2005 på gissningsvis någonstans mellan 32 och 57 miljoner är mellan 4 och 8% (utifrån SDS siffror enligt ovan). Du har säkert rätt i att det kommer en del EU-bidrag utöver det. Men det är fortfarande svårt att tala om Triangelfilms verksamhet skulle ha varit finansierad av mjuka pengar.

Däremot har bidragen säkerligen varit en viktig inkomstkälla och en viktig pusselbit i helheten. Min poäng var dock att ett bidrag på 200.000 på en film i storleksordningen Amelie inte är avgörande för lanseringen då kostnaderna - och intäkterna om det går bra - går på mångdubbelt stora belopp.

Men för mindre filmer har det säkert gjort skillnaden mellan att köpa eller inte köpa.

Sedan - i din blogg - gör du en viktig iaktagelse om att mjuka pengar driver upp priserna på inköp av filmer som Tideland. Det stämmer säkerligen. I förlängningen innebär förstås även de mjuka pengarna i distributionsledet att filmare som just Terry Gilliam kan fortsätta att göra rejält dyra filmer som inte alltid spelar tillbaka sin pengar.

11:22 fm  
Blogger Tomas_Timelock said...

Hmmm. intressant blogg, hittade precis hit.

En reflektion;
Ett företags överlevnad beror inte på omsättningen utan på vinsten. Där kan 8% av omsttningen vara hela skillanden på vinst eller förlust och ett företag kan därmed kalkylera med att de tex endast når break-even om de får 4% mjuka pengar. Får de 8% mjuka pengar gör de därmed en vinst på 4%. Så visst spelar de mjuka pengarna en stor roll.

Men själv tror jag triangelfilms problem var att de dels slutade lyssna på publiken, dels satsade på fel tekniker, dels tappade sitt distributionsfokus och drog på sig för stora kostnader. Sammantaget har många, många bolag konkat av dessa anledningar. Intressant att se hur det upprepas och att man aldrig lär av historien.

Personligen tror jag f.ö att de mjuka pengarna tillåter filmare som tex Terry Gilliams på ett annat sätt. Utan lika starkt ekonomiskt fokus. Tror säkert filmerna hade blivit av ändå, men de kanske inte hade sätt exakt samma ut.

Art-house har heller inte samma typ av distributions mönster/strategier som mainstream film. Art-house konceptet bygger på att kritiker gillar filmer och skriver om den i tidningar och att folk därmed börjar prata om den och ger filmen gratis PR.

Väldigt få "kvalitetsfilmer" går även upp i wide releaser och är därför inte lika beroende av marknadsföringen. Men desto mer beroende av kritikerna.

De senaste åren har det ju även gått trend hos kritiker att uppmuntra mer renodlade independent filmer. Det drabbar naturligtvis art-house filmerna en del.

/tomas

4:30 em  
Blogger Martin Munthe said...

Bra reflektioner, Thomas. Jag har hoppat till vid ett flertal tillfällen på det där med omsättning - inte bara i fallet Triangel utan vid flera andra tillfällen (i senaste utgäva av Swedish Film försöker man t ex presentera flea företags "storlek" genom att visa omsättningen). Det är självklart fullt möjligt och t o m vanligt att ha en enorm omsättning men samtidigt en otroligt svag ekonomi i företaget.

Jag är övertygad om att bidragen varit Triangelfilms affärsidé. Och det är dom inte ensamma om i vår bransch. Och det är en urusel affärsidé eftersom det skapar en beroendesituation i företaget.

6:20 em  
Blogger Eating in public said...

Hej Tomas,
Tack för berömmet!

Visst har du rätt att ett bolags resultat är den viktigaste måttstocken för överlevnad. Och visst kan man fortfarande gå med vinst vid en nära halverad omsättning. Men oftast sjunker intäkterna först och sedan jagar man kostnader för att få ordning på kassaflödet - inte tvärtom. I triangels fall gjorde man en rad investeringar som om de fungerat borde ha ökat omsättningen - och förhoppningsvis resultatet - inte tvärtom. Så i det här fallet blir även omsättningen ett mått på hur bra bolaget fungerat.

2:41 em  
Blogger Tomas_Timelock said...

Jo, men filmbranschen skiljer sig ju lite på just den punkten. Många bolag går där snarare omkull pga av att de satsar allt för mycket på ett kort. Antingen distirbutörer som satsar på fel tekniker eller produktionsbolag som sätter allt på ett kort med en eller eller ett fåtal filmer.

Tyvärr finns det ett naturligt incitament för bolag i filmbranchen att trissa upp omsättningen då ägarna och producernas löner ofta står i relation till omsättning snarare än vinst. Fråga mig inte varför.

Sedan är naturligtvis en dålig affärsidé alltid en dålig affärside, vare sig med stor eller liten omsättning. Förstår inte riktigt hur omsättningen kan bli ett mått på hur bra företaget fungerade.

Om de kostnader man drar på sig i from av investeringar är felaktiga eller riktiga visar ju sig i resultatet, vinsten. Inte i hur mycket bolaget omsätter. Det är ju svårt att investera sig ur vare sig dålig likviditet eller soliditet med egna eller lånade pengar. Där behöver man ju antingen kapa kostander och/eller ta in externt kapital.

Nästan alla företag som går i konkurs gör det ju antingen för att marknaden krymper, kunderna försvinner eller att investringar inte får den effekt man tänkt sig.

Detta är ju något man direkt ser i att resultatet sjunker. Något som man borde upptäckt mycket, mycket tidigare.

Men nu känner jag iofs inte 100% till exakt vilka satsningar de gjorde.

/tomas

4:14 fm  
Blogger Eating in public said...

Tomas,
Självklart har du rätt att resultatet är den viktigaste måttstocken på ett företags välbefinnande. Inte heller jag vet mer om vad Triangel investerat i förutom vad som gått att utläsa i pressen - dvs nya biografer (Astoria), svenska som gått upp på många biografer (Exit, Desmond) men som inte fungerat och stora (och gissningsvis dyra) inköpta filmer (My blueberry nights, Inland Empire, Totoro, Pans labyrint) som ibland fungerat och inbland inte kommit upp på biograferna. Ju större film, desto större inköps- eller produktionskostnader och desto större lanseringskostnader. Om investeringen i tex Exit hade blivit en succé hade omsättningen ökat, om investeringen i Totoro hade fungerat så hade omsättningen ökat etc. Så utifrån vad som gått att läsa i tidiningarna så har Triangel dragit på sig stora nya kostnader som om investeringarna fungerat borde genererat stora nya intäkter och därmed ökat omsättningen (självfallet skulle det vara än mer intressant att se Triangels resultat de senaste åren, men så vitt jag vet har det inte refererats av någon tidning eller sajt så tills dess får vi hålla till godo med omsättningssiffrorna).

Gillar ditt brandtal för ett nytt filmsverige förresten! Inte helt övertygad eller insatt i produktionsresonemanget, men distributionsvisionerna heter duga. Bara för branschen att läsa och lära!

9:41 fm  
Anonymous Anonym said...

Tack för läsningen. Dock återfinns två små felaktigheter. 1. Biografen Sture i Stockholm har ej gått i konkurs, Triangelfilm var bara minoritetsägare där (men som så ofta förr gjorde de sken av något annat). Sture lever vidare i händerna på på resten av ägarna (Kerstin Bonnier, SF, SFI m fl). 2. Malmö kommun har inte sagt att de ska ta över bion, däremot att de ska rädda bion. Sen kanske det slutar med att de driver den själva om de inte kan komma överens med någon aktör.

9:19 fm  
Blogger Eating in public said...

Hej Anonym,
Tack själv för uppdateringen kring Sture och Spegeln. Gott att höra att Sture lever vidare och förstås högintressant att Kerstin Bonnier och SF äger delar av den. Vet du hur mycket?

10:32 fm  
Anonymous Anonym said...

Vet ej exakt, men ungefär så här: Filminstitutet någon procent, SF typ 20 %, Triangelfilm i konkurs ca 20 %, resten K Bonnier och hennes man.

1:40 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home

Bloggtoppen.se Eating in public