Sommaren är över - en round-up

Då var vi tillbaka. Semestern blev lite längre än tänkt.

Efterspelet till Astoria Cinemas och Triangelfilms konkurs fortsätter. Både i fråga om debatten om kvalitetsfilmens framtid och i fråga om vad som faktiskt sker med bolagens biografer och överblivna filmer.

SVD berättar att David Lynchs Inland Empire inte får svensk premiär men att Wong Kar Wais My blueberry nights tagits över av Sandrew-Metronome. Tillsammans med de filmer som Sonet listar (Kikis Delivery Service, Porco Rosso, Nausicaa – Valley of the wind, Laputa – Castle in the sky, Whisper of the heart, Tales from Earth Sea, The Orphanage, Fox and the child, Mr Nobody, Martyrs, Maradona och Call of the North) borde det innebära att de flesta av Triangelfilms överblivna filmer funnit svensk distribution. Utom just då Inland Empire.

Också på Sonets hemsida kommenterar också deras nye VD Mathias Berggren:

”Vi är oerhört stolta över att kunna presentera ett paket av starka titlar som förstärker vår ambition att återuppta Sonet Films tidigare mycket framgångsrika arbete med distribution av utländsk kvalitetsfilm. Vi ser också fram emot ett fortsatt fördjupat samarbete med Cinema Mondo och CCV tillsammans med PAN Vision.”

När det gäller biografer är det fortsatt oklart för vad som händer med Spegeln i Malmö. Enligt Sydsvenskan har Folkets bio och Folkets hus och parker erbjudits att ta över biografen tillsammans men inte kunnat samarbeta. Nu kommer Kulturnämnden som beslutar i frågan att ge en av de tre spekulanterna - Svenska bio är den sista - skötseln av biografen i ett möte på måndag.

I Sydsvenskan passar också journalisten Bjarne Stenquist på att ge Mattias Nohrborg en känga och menar kort och gott att filmsverige och filmmalmö i synnherhet skulle må mycket bättre om Nohrborg hållt sig borta från SandrewMetronomes gamla biografer. Naturligvis replikerar Nohrborg själv. Båda lägger dock sin röst på Folkets bio som ny ägare till Spegeln och menar att dessa är de enda som skulle kunna driva biografen framgångsrikt.

Även i Stockholm lägger kulturförvaltningen förslag för att säkra en kvalitativ bioreportoar berättar DN där man funderar på att låta det planerade produktonscentrat för film också sköta biografstöd. Oppositionen vill dessutom att man öppnar en kommunal biograf, ger stöd till Kvartersbion och stöder icke-amerikansk och icke-svensk film på förortsbiograferna.

Till sist berättar SVD att SF Bio kommer starta en kvalitetssatsning under namnet Smultronstället redan den 21 september. Kommer bli spännande att se exakt vilken form det tar - SVD nämner att man ska kunna "prenumera" på filmer.

UPPDATERAD:

Här kan man läsa SF BIOs egen pressrelease där marknadschefen Helena Eklund säger:

- Vår ambition är precis som tidigare att visa film för den breda publiken, säger Helena Eklund marknadschef på SF Bio. Vi har alltid tagit hand om ett stort antal filmer, problemet har nog varit att synliggöra det för publiken. Flera av kvalitetsfilmerna har ju inte lika stora marknadsbudgetar som de stora publikdragande filmerna.

Vad är då kvalitetsfilm - är det knepiga filmer som bara ett fåtal vill se?

- Nej, inte alls. Det handlar ofta om väldigt bra och engagerande filmer men som ibland bara finns i ett fåtal kopior och som därför måste flyttas runt bland våra biografer. Det är givetvis besökaren som avgör vad som är kvalitet, vårt mål är att tillfredsställa våra besökare med ett brett och varierat utbud, fortsätter Helena Eklund. Med vår satsning på Smultronstället vill vi hjälpa publiken att hitta ett antal filmer som förhoppningsvis ger en speciell bioupplevelse.

UPPDATERAD IGEN: DN berättar att SF tar över Astoria Sickla. Svenska bio aviserar samtidigt att man kommer nyöppna Grand och Victoria i Stockholm med fokus på kvalitetsfilm.

Här listas titlar som kommer ingå i satsningen (tillsammans med titlar i SF bios Smultronstället.

Kvalitetsfilmen?

SVD har en artikel om vad som ska hända med kvalitetsfilmen efter Triangelfilms frånfälle. Både Mattias Nohrborg och flera andra filmbolagsrepresentanter uttalar sig.

Inte mycket nytt men några saker sticker ut framför allt påståendet att det numera är bevisat att det är omöjligt att driva ett bolag med fokus på kvalitetsfilm. Vad hände med Folkets bio får man fråga?

Sen har Iphone landat. Det blir spännande.

So long Triangel

Resume, DN och SVD rapporterar att Triangelfilm har begärt sig själva i konkurs. Därmed har en epok i svensk filmbransch nått sitt slut. Mattias Nohrborg ser en kommentar fyra anledningar, felaktiga strategiska val, ökad konkurrens på inköpsmarknaden för kvalitetsfilm, att man inte tagit in externt kapital och att arbetet med Astoria Cinemas tagit fokus från filmdistributionen. Alla fyra är fullt rimliga.

När Nohrborg och parhästen Björn Ringdahl grundade bolaget 1988 bestod den svenska filmbranschen av amerikanska storbolag, Sandrews, SF, Sonet och Folkets bio. Filmåret 1988 hette biosuccéerna Red Heat, Twins, SOS - segelsällskapsresan, Strul, Young guns, Die Hard och inte minst Rambo III. Trots en och annan "kvalitetsfilm" som Varats olidliga lätthet fanns det en tydlig och outnyttjad nisch på filmmarknaden som Triangelfilm intog.

Under 90talet tappade dock de gamla fixstjärnorna Schwarznegger, Willis och inte minst Stallone i dragkraft och de amerikanska storbolagen satsade antingen på att prolifera om dem (Dagissnuten, Stop or my mom will shoot) eller köpte framgångsrika oberoende bolag (Universal köpte Good Machine som senare blev Focus Features, Disney köpte Miramax) eller starta egna dotterbolag (Sony Pictures startar Sony Classics) som sysslar med smalare men mycket billigare film. Film som ska ge bättre avkastning på investerad dollar. I bräschen gick förstås Miramax som gjorde sig ett namn på att plocka upp amerikanska independentfilmer och att hitta utländska filmer, hotta upp dem och pusha dem stenhårt i Oscarsracet (Pianot, Il Postino) och i slutändan göra ett procentuellt mycket bättre result per film än de stora bolagen som tyngdes ned av allt dyrare specialeffekter och skådespelararvoden till en utgången genre av actionfilmer som få ville se.

I princip kan man säga att ett helt mellanregister av film slogs ut. Filmer som inte var gigantiska blockbusters eller tuffa indiefilmer hade plötsligt ingen publik. Tidigare räckte det med att sätta upp en film med Clint Eastwood för att få några hundra tusen biobesök i Sverige. Nu behövdes det en blockbuster av gigantiska mått, eller en väl vald kvalitetsfilm. Det är här Triangelfilm kommer in med succéer som Zigenarnas tid, Pianisten, Trikoloren och Festen. Och för den delen Sonet med Nikita och Bagdad Café.

Normalt kan man inte beskylla amerikanska storbolag för att vara snabba i vändningarna, men inbland är lokala storbolag som SF och SandrewMetronome lika långsamma. Vilket ledde till att Triangelfilm och även Folkets bio hade fritt fram i många år (Sonet sadlade ungefär samtidigt om till produktion och distribution av svensk film). Både i konkurrensen om publiken men lika viktigt i inköpen av filmerna. Men sedan några år tillbaka är amerikarna i kapp och de lokala storbolagen likaså med filmer som Crouching Tiger Hidden Dragon, The Queen, Walk the line, Marie Antoniette, Babel.

Så ja, konkurrensen inför inköpen har blivit större precis som Helena Lindblad skriver i en kommentar i DN. Och större bolag som tillhör skandinaviska eller multinationella koncerner har alltid mer pengar än lokala fristående och kan alltid bjuda över. I en sådan miljö är det förstås extra viktigt med fullt fokus, fingertoppskänsla och god näsa för kommande storheter. Något som Mattias Nohrborg tidigare visat ypperligt prov men som under senare år - redan innan Astoria Cinemas tog upp all tid (vilket vi skrivit om här) - blev allt mer sällsynt. Så samtidigt som filmerna blev dyrare i inköp lyste de riktigt stora succéerna med sina frånvaro. Det är en svår ekvation ekonomiskt och likt andra filmbolag som gått omkull - svenska Europafilm och amerikanska United Artists - verkar det vara de stora utgifterna (inte bara på filminköp utan självfallet också hela affären med Astoria Cinemas) som till slut satt krokben för företaget.

Men trots allt finns det bolag som upplevt samma utveckling och som finns kvar på marknaden och utvecklas. Så ovan fyra anledningar ger inte en fullständig bild av orsakerna bakom konkursen. SVD berättar i annan artikel att krisens allvar upptäcktes vid en kontrollbalansräkning så nyligen som för tio dagar sedan.

Att inte ha koll över sina utgifter och inkomster är förstås ingen bra grund att stå på när det blåser hårt och när man nyinvesterar miljoner i produktion av svensk film, biografer och filminköp. Om uppgifterna i SVD och SDS nedan stämmer är det därmed befogat att även undra över företagsledningens styrning av ekonomin och därmed verksamheten som helhet. SDS har en intressant historik över bolaget där man kan spåra vändpunkten så långt tillbaka som 2003.

2003 började omsättningen rasa, mellan 2003 och 2005 vändes vinst till förlust och omsättningen rasade från 57 miljoner kronor till 32 miljoner kronor.

Vilket skulle innebära att man påbörjat stora nyinvesteringar i en svår nedgångstid, ett riskabelt äventyr för vem som helst men närapå dumdristigt utan externt kapital eller starka ägare såvida man inte sitter på ett rejält stort eget kapital. Vilket Triangelfilm inte verkar gjort.

Tre viktiga frågor utkristalliserar sig:

1) Hur påverkar detta Astoria? Resume skriver att det kommit mer eller mindre som en överraskning för de två andra ägarna som meddelats några dagar innan. Där berättar Fladenfilms Patrik Ryborn också att Mattias Nohrborg sitter kvar som VD på Astoria. Så för tillfället verkar konkursen inte påverka Astoria förutom att Triangels ägarandel tas upp som tillgång i konkursboet. Men självfallet gör det inte heller framtiden ljusare.

2) Vad händer med Triangelfilms biografer och filmbibliotek? SVD skriver att filmer som My Blueberry nights, Funny Games och Inland Empire inte kommer att släppas och att DVD-biblioteket sannolikt tillfaller konkursboet. Gissningsvis säljs biograferna och förhoppningsvis så finns det köpare utan för SF som är intresserade denna gång (det handlar om Sture i Stockholm och Spegeln i Malmö). Folkets bio är säkerligen intresserade och likaså Astoria men frågan är om någon av parterna har resurser för en sådan stor investering. Filmerna - både biblioteket och de kommande - kommer gissningsvis att säljas de också. För båda biograferna och filmerna är det förstås en fråga om tid - om biograferna släcks ned och filmer läggs på hyllan kommer värdet på dem att sjunka rejält.

UPPDATERAD: Eminente Degrell berättar att SDS skriver att Malmö kommun vill ta över Spegeln. Hedervärt helt klart men en kommersiell aktör med kvalitetsinriktning vore förstås att föredra.

3) Vad händer med Triangelfilms nisch på filmmarknaden? Kommer konkursen tunna ut utbudet på den svenska marknaden? Det är förstås svårt att avgöra direkt. Men med ett större intresse för bred kvalitetsfilm från de större bolagen och när mindre bolag som Folkets bio, Atlantic film, Noble Entertainment, NonStop Entertainment och Novemberfilm köper smalare film kommer säkert inte Triangels frånfälle att innebära en utarmning av marknaden. Däremot finns förstås en chans att vissa specifika filmer eller regissörer som legat Triangel varmt om hjärtat men inte genererat några pengar i framtiden inte finner en distributör.

UPPDATERAD:

Stardust refererar vad som verkar vara Triangelfilms eget pressmeddelande om konkursen.

Martin Munthe menar att Triangel levt på bidrag, en lösning som inte fungerar i längden. Bidrag har de säkerligen fått genom åren men en hel del av deras filmer har tävlat med och slagit hollywoodfilmer och då är 200.000kr från filminstitutet inte mycket i sammanhanget. Så det är inte hela sanningen.

På språng påpekar att bevakningen av konkursen är märkligt loj och att vreden saknas. Om det hade varit en fabrik hade företagsledningen ställts mot väggen men när det handlar om en kulturverksamhet är det helt ok att vara glada amatörer när det kommer till företagande. Degrell kommenterar inlägget med följande sammanfattning av Triangelfilms problem:

För många stolar, för mycket detaljstyrning, för lite delegation, för mycket bullshit, för lite ansvarstagande, för mycket crash-&-burn. Det är min erfarenhet och aning.

Detta sagt så är det förstås en stor förlust för filmsverige.

R.I.P. Triangel och tack för den här tiden.

Lika som bär

Inte helt detsamma med det finns något märkligt tecknat över Den nya världen-postern från Triangelfilm och kompositionen är densamma som deras tidigare Det levande slottet.

Astoria och ackordet

Missade detta! E24 berättar att Astoria nu fått ok på att skriva ned sin skuld till 25% från både 75% av fodringsägarna och 75% av skuldens ägare. Dvs om alla står fast vid sitt ord kommer rekonstruktionen gå igenom och Astoria får fortsätta sin verksamhet. Gott för filmsverige men en fortsatt utmaning för Astoria att driva biografer i enkom tre städer - som tidigare diskuterat så är det svårt att boka större filmer eftersom man alltid måste vända sig till SF om man vill gå vidare än Stockholm, Malmö och Göteborg.

En snabb inventering av biografreportoaren visar dock att man trots problem för tillfället kör en rad framgångsrika filmer som The Departed, The Queen, Last king of Scotland mfl. Good work.

Sedan kan man också notera att en av ägarna - Triangelfilm - bokat sin mest framgångsrika film på mycket länge, Pans Labyrint - på både SF och Astoria. Rätt tänkt ur filmens och distributörens synvinkel men fel tänkt ur perspektivet som en av Astorias delägare. Självfallet kommer man hamna i sådana konflikter om man sitter på två stolar (vilket alltid drabbar SF och tidigare drabbade SandrewMetronome) men det traditionella valet har varit att rollen som biografägare prioriterats.

Man kan spekulera i orsakerna. Rimligtvis behöver Triangelfilm säkra en biosuccé efter många kostsamma floppar, men det kan också tyda på att man faktiskt är på väg ut som ägare och man redan funnit en ny investor och ägare och därmed inte behöver se till kedjans framtid. Nya investeringar är förstås nödvändigt - de tre ägarna har ju genom att sätta bolaget i rekonstruktion redan visat att de inte vill lägga in mer pengar - och en kapitalstark ägare vore en strålande nyhet för filmsverige. Om den dessutom tillhör en större bolagsfamilj som kan skapa trygghet och kontinuitet desto bättre. OM det till och med är så att det är någon av de större mediahusen som har egen produktion och distribution och därmed kan garantera en tillströmning av stora titlar - då har man träffat jackpotten.

Sådana finns det förstås bara tre:

• SF/Bonnier - men gissningsvis vill de ha kvar en liten och någorlunda oskadliggjord konkurrent för att inte ånyo drabbas av konkurrensverkets vrede.
• Nordisk film/Egmont som per 1 januari startat egen biodistribution i Sverige och har en strid ström av mellanstora till stora filmer.
• Sonet/MTG som ständigt byter verksamhetsområden men som enligt en del spekulationer lägger krutet på östeuropa just nu.

Än är inte fighten om Sveriges biografer över..